Dagens notis

*dör*

Don't go there

Fyra av världens sämsta ensam-rätter:

- Planktstek

- Tacos

- Tapas

- Fondue
- Hemmagjord oxfilérulle

Släng in en Billys i micron så slipper du förnedras.

Om än du var fantastisk så saknar jag dig ej. Jag är en höst-människa

Nu såhär i hösttider är det väl dags att göra en liten note-to-self-sommar-kavalkad?

pic of the day

HÄR KOMMER EN BILD PÅ MIG OCH MIN GRYMMA SOULMATE SIIMES

plastöga

Jag vill så himla gärna skriva om när jag idag träffade en person som jag kommer träffa många gånger under detta år.
Vi kan kalla honom läkare. Eller hästskötare. Eller något annat yrke han inte är.
Har varit nervös, men kände nu att det skulle bli en piece of cake.
Tills jag steg in genom dörren.
Jag börjar gråta skoningslöst (=okontrollerad) och skyller på dålig sömn och pms, vilket han verkar köpa.
Dock kan jag inte sluta grina hur mycket jag än försöker, och följden av denna brutala lip är att min ena månadslins flyger ur ögat.
Så där ligger jag på golvet och letar, halvblind och förnedrad hos en person jag knappt känner.
Vilken start på veckan. Härliga måndag!

Doing it -09 style

balle korv pung penis fisse rööööööööööööööööööööööööööööööööv
stjärtstråle!
*förlorar bloggläsare*

Fuck you internet

När jag ikväll försökte googla mig till hur jag ska kunna börja spela ishockey poppar det upp en länk som lyder:

"Sugen på att börja med sumobrottning?"

Försöker internet säga något till mig?
Va va va va?

Dagens fråga

Vem av dom är egentligen min pojkvän?

Ps. Jens ser verkligen jätteläskig ut. Plus att det ser ut som att han just öppnat gylfen = ännu läskigare Ds.

krisen de la kris

Känner att jag precis skrev en text som UnderbaraClara kunde skrivit.
Jikes.

Hej hej hej hej du där ute i cyberspace!

Lite små tankar, en helt vanlig lördagkväll.

1. Om vi ska dra en slutsats av bombardemanget av blogginlägg igår måste det nog vara:

BLOGGA EJ FULL

2. Om ni någonsin vill nå mig, försök ringa mellan 08.00 - 11.00. Ungefär så lång batteritid har min mobil - i standbyläge. *intresseflaggan hissas*

3. Jag saknar Ebbe något så fruktansvärt ikväll. Jag har inte börjat sakna Inez än, hon kan ju inte ringa och säga "HEJ BAJSMOSTER, IDAG HAR JAG ÄTIT BAJS!!!" än. Men snart kommer jag ha två små knyten som jag kommer sakna sönder.

Ok, jag älskar barn. Generellt de som är upp till 7 år. Bara alla random kids.

Men det är något helt ogreppbart hur mycket jag älskar Ebbe och Inez. Det hugger till i magen varje gång jag ser Ebbes nuna framför mig. 

En gång när han och Carro låg på en filt och pillade på varandras öron och småsnackade lite viskande så hörde jag honom säga: 

-Carro? 

-Ja, Ebbe? 

-Jag älskar dig så mycket. 

Sen ville jag också vara med och få höra samma kärleksförklaring så jag försökte smyga mig upp bakom honom för att bli en naturlig del av klubben, men då vände han på sig och sa irriterat:

"Jenny, du är ivägen. Jag och Carro pratar faktiskt."

Till och med den totala dissen gör att jag älskar honom mer än jag någonsin trodde jag kunde älska ett barn som inte var mitt eget.

Jag saknar när han klättrar på min rygg och skrattar så hjärtligt så jag nästan börjar gråta, det finns inget mer genuint och oförstört som hans skratt som kommer från djupet av hans lilla mage, som han för övrigt brukar ha magdansuppvisningar med.

Jag saknar när han kommer in med en stor filt, ihoprullad till en boll, och säger: "Jenny, jag har en present". Och sen häller han ut en liter sand och grus på golvet. Och jag tror på riktigt att han menar det som en present.

Jag saknar att ha små kaffe-rep vid hans lilla bord med hans röda kaffekoppar med små vita prickar på och tala om väder och vind och Pippi och Inez och traktorer och vilket fikabröd han ska bjuda på.

Idag är det väldigt jobbigt att sakna dig din lilla korv.

Du, min lilla lilla lilla korv.

fredag, del 3

Jag har sett klart så många bra serier att torkan har slagit till.

Nu har jag sjunkit så lågt att jag desperat laddar ner sjunde säsongen av "Bachelorette".

Note to self - get a life

fredag, del 2

Vad är min mentala ålder - egentligen?
Vad är mitt personliga syfte med twitter - behöver jag det?
Kommer jag att behöva ta med mig t.ex extra underkläder imorgon? Får vi duscha, och i så fall när?
Hur många vindruvor finns det eg. i en vinflaska (rött)?
Hur många gånger har jag tänkt på lax senaste veckan?
Kommer jag någonsin att ofrivilligt döda någon?
Om jag somnar i soffan ikväll, kommer jag att få trycksår då?

Denna serie heter; tankar hos en gräsänka

min fredag

ååhhhhhhh nu ligger jag och lyssnar på massa bra låtar i min soffa.
man ba jaaaaaaaaaa yeeeees ge mig lite mer gura kom igen.
mmmmm holy diver
mmmmmm breaking the law
alla dessa hårdrockande män can still rock my boat.
Det är som så lätt.
Okej.
*sätter mig och gör hårdroksriff*
Kanske jag ska spara ut pudelfrilla?
Livets stora frågor.

Världens fulaste fotbollsfrisyrer, del 3

Carlos Valderrama

Hej Carlos!

Tina Turner ringde och ville ha sin permanent tillbaka.

Ett öppet brev till en förlorad klasskompis

Första dagen på min skoldag insåg jag att jag nästan var äldst.

Kändes ömsom bra, ömsom dåligt.

Roligt att för en gångs skull vara den mogna, tråkigt att jag inte riktigt var in the game var gång det talades om att shota varannan Mintu, varannan Tequila på kvällens nollning.

Sofia kände samma sak.

Så stod du där.

Ensam. Äldre. Med ett vänligt ansikte.

Du, vi kan kalla dig Ruben eftersom jag inte vill hänga ut dig on the net.

Du, Ruben.

Du, som gav oss hopp om umgänge, lunchsällskap, pluggsällskap och värme i det annars så unga sällskapet. 

Du blyga, timida, försiktiga unge man som kanske kunde gå bredvid oss i denna ensamma universitetsvärld.

Så kom dagen. 

Domedagen.

Dagen du nonchalant berättade att du eventuellt skulle lämna oss.

Att du kände osäkerhet inför valet som skulle vara din framtid.

Här kommer mitt öppna brev till dig.

Jag kallar det; "Till Ruben"

Till Ruben

Du är föralltid borta. Din stol ekar tomt i Aulan. 

Du lämnade oss, bara sådär.

Hur kunde du?

Hur kunde du så lättvindigt bara gå?

Hur kunde du lämna oss i detta sjunkande skepp?

Alla minuter vi har spenderat tillsammans i cafeterian, i korridorerna, i sofforna vid fönstret som blickar ut över sjukhusbygget.

Här står vi nu, utan en enda människa som förstår vår ålder och livssituation.

Du bara gick.

En torsdagmorgon kom orden; "Vi vill välkomna vår nya student Maria Mariasson" och vi visste direkt. Som en kniv i magen.

Du kommer aldrig mer tillbaka.

Och inte ens fick vi ett farväl.

Jag kommer föralltid att minnas de hoppingivande minutrarna vi fick spendera tillsammans.

Du kändes som en bror som jag och Sofia behövde i vår pyramid av omvårdnadsstudier.

En bror till två systrar.

Ruben, vi glömmer dig aldrig.

Om du någonsin läser detta;

farväl

hälsningar sofia och jenny (om du ens vet vad vi heter)

Ruben kan förslagsvis se ut såhär:

School is cool

Ett exhalterat; "Har du en harry-potterblixt på fingret????"-fråga fick jag idag under en föreläsning.
Bokar omedelbart en tid för laserborttagning.

mitt livs ovärdigaste ögonblick, del 13

Halloween, 2010

Jag hade kommit på den briljanta idén att klä ut mig till Lady Gaga.

De små cirklarna på min korsett är soja-salami som jag hade sytt fast för hand, och skorna hade jag klätt in i folie (tanken var coola platåskor - EJ moonboots.)

Kvällen slutade abrupt 23.00 när jag låg och spydde i ett buskage.

När jag efter en förnedrande taxiresa slutligen kom hem blev jag direkt attackerad av en hund som ville smaska upp de få korvar som var kvar på mig, efter att ha lämnat de flesta av korvarna på festen.

Om det är förnedrande att bli för full och spy i en buske vid 26 års ålder, att åka taxi med en chaufför som är livrädd, att komma hem nerspydd till en mogen och salongsberusad sambo, att möta en hund som vill äta de kläder man så omsorgsfullt skapat så är det hundra gånger mer förnedrande att vara utklädd till Lady Gaga samtidigt som man gör det.

Värdighet!

En helt vanlig tjockis

Jag har betett mig fullständigt vidrigt ikväll.
Jag skäms och känner mig smutsig.
Jag och Jens köpte pizza på Robertos, jag äter väldigt sällan pizza och kände mig väldigt crazy och förväntansfull.
Sen hips vips så ligger jag i soffan med ett typ av ryggskott fast i magen, där min egen och lite av Jens lila italienska läckerhet ligger och myser.
Jag somnade av smärtor när det kändes som att jag skulle sprängas innifrån och vaknade 1 timme senare för att begrunda mina fruktansvärda handlingar.
Vart slutar sunda Jenny - version 2011, och vart börjar den eviga tjockisen alá 120 kilo som jag trodde jag lämnat år 2004?
Jag kunde ha dött ikväll av mina egna spyor.
OVÄRDIG FREDAG HEJ HEJ!
Nu ska jag äta mer, så om jag inte hör av mig inom 3 år är det förmodligen för att jag har vuxit fast i sängen.
Hjälp mig gärna ut med en lyftkran så jag får se dagens ljus en sista gång, tack på förhand.
Hejdå!

En dag i Milano

En gång i Milano lurade jag Jens att bli en äkta turist.

Allt gick så fort, helt plötsligt satt bara de äckliga duvorna i hans hand fylld med popcorn-kärnor.

Sen fick jag dåligt samvete och var tvungen att göra samma sak själv.

Sen tvättade vi våra händer frenetiskt och hoppades att vi inte skulle insjukna i diverse sjukdomar + att vi skulle vara lite coolare och inte gå på turist-trick.

tisdag

En kille som var ute och sprang tog rygg på mig.

Det som chockar mig är inte att han tog rygg på just mig, utan att han tog rygg fast jag satt på min cykel.

Crazy fool.

Mycket märlig dag.

Nollning - en dödsönskan, del 2

Nollning vs. säsongspremiär av "Ensam mamma söker"......0-1

Dag ett -check!

Första dagen avklarad.
Jag överlevde utan att ramla, säga konstiga saker eller bajsa ner mig.
Här är jag i min nya, vuxna universitets-tröja!

Kunde dock inte smälta in som planerat.

Inte för att jag sa ett knyst, men i min framtida klass så sticker man ut om man har tygpåse och kort hår.

Jag & Sofia försökte bonda med en kille som inte kände någon och som verkade vara i vår ålder (jag är mest troligt äldst) + att han såg normal och snäll ut.

Projektet misslyckades & han tror eventuellt att vi är utvecklingsstörda.

FAIL

Mitt nya liv

Imorgon är det skolstart.
Jag har köpt en tröja som inte är svart, bara för att markera att det är en ny del i mitt liv.
Den är lila, plommon EJ lys.
Med denna lila tröja har jag förutbestämt min aproach i klassen.
Ledordet är: keep it low and simple.
Ingen ska minnas mig första dagen.

Dock så krockar detta med de tre scenarion som jag eventuellt kommer att genomlida.
1. Jag ramlar in i klassrummet, alternativt snubblar ner för trapporna och rullar likt en hamster mot dörröppningen. Precis när jag tror att jag har klarat mig och är på väg ut så förlorar jag all värdighet.
2. I min presentation av migsjälv kommer jag slänga in ett skämt om något olämpligt. Av ren nervositet och stress. Så står jag där i mitten av salen och skrattar högt för migsjälv och avslutar med den klassiska, men snöpliga gris-inandningen. Smeknamnet kommer föralltid att vara Miss Piggy.
3. Jag bajsar ner mig. Det har hänt förr, så vad säger att det inte kan hända igen? Jag behöver nog inte ens nämna raden av smeknamn som i så fall kommer förfölja mig.

Jag håller tummarna att jag får förbli tjejen som ingen minns efter min premiärdag på Campus Umeå.

Jenka vs. AFtonbladet 1-0

Igår när jag läste Aftonbladet blev jag så föbannad så jag var tvungen att skicka ett mail till mannen i fråga som skrivit artikeln, en artikel om en man som torterat sin fru under lång tid.
(Ungefär som när jag skrev insändare i Piteå-Tidningen om kött är mord etc.)
Han skrev väldigt skuldbeläggande, tex:
"Istället för att avsluta relationen och polisanmäla gifte sig den 50-åriga kvinnan med den 43-åriga mannen".
Detta skrev han efter att ingående beskriva på vilka sätt mannen hade torterat henne: skurit av henne hälsenan, huggit henne över hela kroppen med en filékniv etc.
Dumma jävla kvinna.
Det är fan inte synd om henne om hon väljer att gå tillbaka till någon som skär av henne hälsenan så hon inte kommer att kunna gå normalt igen.
Ungefär med den tonen var artikeln skriven.
30 minuter efter att jag hade skickat mitt upprörda, men samlade mail så får jag svar.
 
"Hej Jenny!
Jag har inte sett den formuleringen förrän nu.
Jag uttryckte det annorlunda i den text jag lämnade, det är nog våran textredigerare som har ändrat i texten.
Jag ska prata med nätredaktionen och se om vi kan ändra tillbaka.
Tack för påpekandet."

YOU BETTER!!!!!!!!!!!
Eller skära av hälsenan på textredigeraren.
Jag känner mig väldigt präktig.
Ungefär som när Nudeln ringde in till AXA och klagade över hur lite quinoa det var i den müsli han köpt som faktisk lovade att den skulle innehålla 20% av det näringsrika kornet.

mitt liv...

 

Här är boken om mitt liv.

Den skrev jag när jag gick i mellanstadiet.

Jag hade en klar bild av hur min framtid skulle arta sig!

 

 

"Jag ska ha en snygg kille och vi ska ha en gård med många djur.

Vi ska ha en sommar stuga intill en sjö och ett vinterhus med inglasad pool som är jätte lyxig.

Vi ska ha två barn en kille och en tjej dom ska inte bråka.

Jag ska bli vetrinär, dansare, reseledare eller kioskägare.

Jag ska ha körkort och en bil och en motorcykel.

Vi ska ha mycket pengar och jag ska flytta hemifrån"

 

...när jag blir 18 år.

Jag ska ha sommarjobb, vi ska fara till Kreta och ha det underbart och barnen ska följa med och våra kaniner Pricken och Skrållan och hunden Piffi och katten Misse.

SLUT

 

Här är vi, jag och min kille!

Det bästa är att min lärare Marianne har antecknat:

"Suveränt härligt!

Lycka till!"

Jag tror att det var mer ett: "Ehhhh....good luck with all that" än ett genuint lycka till.

Stockholm i mitt hjärta

Idag såg jag följande:

- Lattefarsa. Han var precis som jag trodde att en stereotyp lattefarsa på söder skulle vara.
- Måns Herngren - uäck.

Sen spydde jag nästan i en park.
Vet inte om det var reaktionen av lattefarsan, Måns, eller bara allmänt äckleri.
Vilken orsak det än var så var det ovärdigt.
Väldigt ovärdigt.