Kändes ömsom bra, ömsom dåligt.
Roligt att för en gångs skull vara den mogna, tråkigt att jag inte riktigt var in the game var gång det talades om att shota varannan Mintu, varannan Tequila på kvällens nollning.
Sofia kände samma sak.
Så stod du där.
Ensam. Äldre. Med ett vänligt ansikte.
Du, vi kan kalla dig Ruben eftersom jag inte vill hänga ut dig on the net.
Du, Ruben.
Du, som gav oss hopp om umgänge, lunchsällskap, pluggsällskap och värme i det annars så unga sällskapet.
Du blyga, timida, försiktiga unge man som kanske kunde gå bredvid oss i denna ensamma universitetsvärld.
Så kom dagen.
Domedagen.
Dagen du nonchalant berättade att du eventuellt skulle lämna oss.
Att du kände osäkerhet inför valet som skulle vara din framtid.
Här kommer mitt öppna brev till dig.
Jag kallar det; "Till Ruben"
Till Ruben
Du är föralltid borta. Din stol ekar tomt i Aulan.
Du lämnade oss, bara sådär.
Hur kunde du?
Hur kunde du så lättvindigt bara gå?
Hur kunde du lämna oss i detta sjunkande skepp?
Alla minuter vi har spenderat tillsammans i cafeterian, i korridorerna, i sofforna vid fönstret som blickar ut över sjukhusbygget.
Här står vi nu, utan en enda människa som förstår vår ålder och livssituation.
Du bara gick.
En torsdagmorgon kom orden; "Vi vill välkomna vår nya student Maria Mariasson" och vi visste direkt. Som en kniv i magen.
Du kommer aldrig mer tillbaka.
Och inte ens fick vi ett farväl.
Jag kommer föralltid att minnas de hoppingivande minutrarna vi fick spendera tillsammans.
Du kändes som en bror som jag och Sofia behövde i vår pyramid av omvårdnadsstudier.
En bror till två systrar.
Ruben, vi glömmer dig aldrig.
Om du någonsin läser detta;
farväl
hälsningar sofia och jenny (om du ens vet vad vi heter)
Ruben kan förslagsvis se ut såhär:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar