Åker en buss till Piteå måste en glatt åka tillbaka med den där förbannade bussen.
Carro skjutsade mig och hade förmodligen planerat att vara lite sen så jag slapp vänta på bussen, därav slapp jag oroa mig.
Obehagligt, men det visade sig ha god effekt.
Bussen var framme och jag fick ett eget säte. Yes.
Men då jag trodde, glad i hågen, att jag var sist så tänkte jag skippa den sedvanliga proceduren och började fiffla med väskan när jag hör; ÄR DET LEDIGT HÄR?
Skräcken.
Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer slappna av och tro att allting är fridoch fröjd innan bussen börjat rulla och kusten är klar.
Rookie-misstag som är helt oförlåtligt.
söndag 27 maj 2012
Att åka buss
Som ni trägna bloggföljare vet så är det inte ett stort intresse för mig att åka buss. Lokalt går det alldeles utmärkt men längre än så blir det lite av ett trauma.
När folk frågar varför har jag inget svar.
I fredags åkte jag mot Piteå med buss.
Hör och häpna.
Påstigning gick som smort, förutom lite oro över att min väska ska bli snodd där den ligger under bussen och skumpar.
Jag gjorde min ritual i vanlig ordning som går ut på följande:
1. Komma först in och hitta ett säte som är ledigt.
2. Ta fram: hörlurar, tygpåse, i bästa fall nackkudden (för bekvämligheten).
3. Sova räv, med en hörlur inne (den mot gången) och ett öra fritt så jag ska höra om någon mot förmodan frågar om det är ledigt. Såklart med tygväskan lite halvt på sätet bredvid så det inte ska vara lätt att sätta sig utan att "väcka" mig.
4. Småglutta smidigt (har en sjukt bra taktik) så jag ser de son kliver på och håller koll så det fortfarande finns platser kvar, jag går aldrig så långt att jag låter den sista passageraren bli obekväm om mitt säte är det enda kvar. I så fall är det bara att "vakna" och surrender.
5. Vara det enda sätet som är tomt och njuta av min bussresa med utsträckta ben.
Allt gick som en dans, tills vi nådde Byske och en hel klass med 10åribgar klev ombord. Jag hade tur och en jättesnäll kille satte sig bredvid med bälte och händerna på knäna, nyfiken över vad jag läste. Men för blyg dör att fråga. *lättad*
Tur hade jag dock inte med passagerarna bakom mig.
Dom har ju ingen kontroll över kroppen och konsekvensen av att dra i sätet framför påverkar den som sitter där.
Det skreks och var allmänt kaos, min mobil var död så jag kunde inte skärma av mig.
Katastrof.
Fullständig katastrof.
När folk frågar varför har jag inget svar.
I fredags åkte jag mot Piteå med buss.
Hör och häpna.
Påstigning gick som smort, förutom lite oro över att min väska ska bli snodd där den ligger under bussen och skumpar.
Jag gjorde min ritual i vanlig ordning som går ut på följande:
1. Komma först in och hitta ett säte som är ledigt.
2. Ta fram: hörlurar, tygpåse, i bästa fall nackkudden (för bekvämligheten).
3. Sova räv, med en hörlur inne (den mot gången) och ett öra fritt så jag ska höra om någon mot förmodan frågar om det är ledigt. Såklart med tygväskan lite halvt på sätet bredvid så det inte ska vara lätt att sätta sig utan att "väcka" mig.
4. Småglutta smidigt (har en sjukt bra taktik) så jag ser de son kliver på och håller koll så det fortfarande finns platser kvar, jag går aldrig så långt att jag låter den sista passageraren bli obekväm om mitt säte är det enda kvar. I så fall är det bara att "vakna" och surrender.
5. Vara det enda sätet som är tomt och njuta av min bussresa med utsträckta ben.
Allt gick som en dans, tills vi nådde Byske och en hel klass med 10åribgar klev ombord. Jag hade tur och en jättesnäll kille satte sig bredvid med bälte och händerna på knäna, nyfiken över vad jag läste. Men för blyg dör att fråga. *lättad*
Tur hade jag dock inte med passagerarna bakom mig.
Dom har ju ingen kontroll över kroppen och konsekvensen av att dra i sätet framför påverkar den som sitter där.
Det skreks och var allmänt kaos, min mobil var död så jag kunde inte skärma av mig.
Katastrof.
Fullständig katastrof.
måndag 7 maj 2012
Måndag, 14.36
Igår, alltså söndagmorgon, 06:00 när jag åkte till Landstingskomplexet såg jag bilder på vänner som fortfarande var på fest.
Läste statusuppdateringar som hur någon hade somnat i ett basfodral, hur någon spytt i en brevlåda och hur någon hade legat med en kändis.
Okej det sista hittade jag på, men ändå.
Så jag släppte händerna på styret och tänkte LOOKI LOOKI NO HANDS, jag kan också bidra till detta ungdomliga leverne, suckers.
Sug på den lilla ungdomspärlan.
Läste statusuppdateringar som hur någon hade somnat i ett basfodral, hur någon spytt i en brevlåda och hur någon hade legat med en kändis.
Okej det sista hittade jag på, men ändå.
Så jag släppte händerna på styret och tänkte LOOKI LOOKI NO HANDS, jag kan också bidra till detta ungdomliga leverne, suckers.
Sug på den lilla ungdomspärlan.
Det nygamla livet
HEJ!!
Det var ett tag sen.
Jag har gjort allt och ingenting. Känns som att det är så livet blir ändå.
Jag hade en 30års-kris för några veckor sen, jag har hört att dom kommer när en är 27.
Tror dom kommer komma och gå i sisådär 2 år, sen har en anpassat sig till alla förändringar och bryr sig inte ett piss längre.
Pappa sa när jag var i ungdomens glada dagar att jag skulle njuta när jag kunde, för när jag blev VUXEN, då skulle inget vara sig likt.
Det skulle inte finnas tid eller ork att sova över hos varann, cykla på nätterna, åka vart som helst med vem som helst, skratta en hel natt åt något som inte ens är kul, hänga med sina bästa vänner dag och natt utan att bry sig om morgondagens bekymmer.
Jag förbannade hans ord och sa att jag kommer då sannerligen inte bli en av er.
Ni VUXNA.
Då var jag 16, 17, 18.
Nu är jag 26, 27, 28.
Nu skrattar jag och tänker att farsan hade rätt trots allt.
Jag förbannar det fortfarande, men på något sätt blev det så.
Inte allt, men en liten bit av det han sa har blivit till sanning.
Jag har svårt att vänja mig.
Jag är en ungdomens själ i en gammal kvinnas kropp.
Jag ska INTE lägga upp en bildkavalkad av mina ungdomens år, jag är alldeles för nostalgisk.
Jag ska omfamna den nya tiden istället.
*omfamnar*
Det var ett tag sen.
Jag har gjort allt och ingenting. Känns som att det är så livet blir ändå.
Jag hade en 30års-kris för några veckor sen, jag har hört att dom kommer när en är 27.
Tror dom kommer komma och gå i sisådär 2 år, sen har en anpassat sig till alla förändringar och bryr sig inte ett piss längre.
Pappa sa när jag var i ungdomens glada dagar att jag skulle njuta när jag kunde, för när jag blev VUXEN, då skulle inget vara sig likt.
Det skulle inte finnas tid eller ork att sova över hos varann, cykla på nätterna, åka vart som helst med vem som helst, skratta en hel natt åt något som inte ens är kul, hänga med sina bästa vänner dag och natt utan att bry sig om morgondagens bekymmer.
Jag förbannade hans ord och sa att jag kommer då sannerligen inte bli en av er.
Ni VUXNA.
Då var jag 16, 17, 18.
Nu är jag 26, 27, 28.
Nu skrattar jag och tänker att farsan hade rätt trots allt.
Jag förbannar det fortfarande, men på något sätt blev det så.
Inte allt, men en liten bit av det han sa har blivit till sanning.
Jag har svårt att vänja mig.
Jag är en ungdomens själ i en gammal kvinnas kropp.
Jag ska INTE lägga upp en bildkavalkad av mina ungdomens år, jag är alldeles för nostalgisk.
Jag ska omfamna den nya tiden istället.
*omfamnar*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)