Att åka buss

Som ni trägna bloggföljare vet så är det inte ett stort intresse för mig att åka buss. Lokalt går det alldeles utmärkt men längre än så blir det lite av ett trauma.
När folk frågar varför har jag inget svar.
I fredags åkte jag mot Piteå med buss.
Hör och häpna.
Påstigning gick som smort, förutom lite oro över att min väska ska bli snodd där den ligger under bussen och skumpar.
Jag gjorde min ritual i vanlig ordning som går ut på följande:
1. Komma först in och hitta ett säte som är ledigt.
2. Ta fram: hörlurar, tygpåse, i bästa fall nackkudden (för bekvämligheten).
3. Sova räv, med en hörlur inne (den mot gången) och ett öra fritt så jag ska höra om någon mot förmodan frågar om det är ledigt. Såklart med tygväskan lite halvt på sätet bredvid så det inte ska vara lätt att sätta sig utan att "väcka" mig.
4. Småglutta smidigt (har en sjukt bra taktik) så jag ser de son kliver på och håller koll så det fortfarande finns platser kvar, jag går aldrig så långt att jag låter den sista passageraren bli obekväm om mitt säte är det enda kvar. I så fall är det bara att "vakna" och surrender.
5. Vara det enda sätet som är tomt och njuta av min bussresa med utsträckta ben.

Allt gick som en dans, tills vi nådde Byske och en hel klass med 10åribgar klev ombord. Jag hade tur och en jättesnäll kille satte sig bredvid med bälte och händerna på knäna, nyfiken över vad jag läste. Men för blyg dör att fråga. *lättad*
Tur hade jag dock inte med passagerarna bakom mig.
Dom har ju ingen kontroll över kroppen och konsekvensen av att dra i sätet framför påverkar den som sitter där.
Det skreks och var allmänt kaos, min mobil var död så jag kunde inte skärma av mig.
Katastrof.
Fullständig katastrof.