Hej hej hösten

HEJ BLOGGEN!!!!
Sommarlovet är över.
Jag har haft det BRA med versaler. Jättebra. Ungefär såhär:

Har inte saknat Umeå det minsta faktiskt, förutom alla skatter till vänner som finns här.
På tal om skatter till vänner, om ett par dagar flyttar två av mina bästisar.
Det gör så jävla ont i mitt lilla hjärta.
Trots att jag vet att det är mer än bäst för dom så får jag vara egoistisk här i cyberspace.
Jag tycker inte alls om det, för jag kommer sakna så jag går i bitar.
Det är mest det jag gör nu.
Förbereder mig för den stora flytten.
Jag vill bara spy på det hela, jag orkar inte längta och sakna hela jävla tiden.
Jag vill inte att ännu en bit som gör att jag stannar kvar i denna stad försvinner.
De här två skatterna har inte bara varit skatter och bästa vänner, de har i princip räddat livet på mig när allt varit nattsvart.
Men det är ju jag, en fis i rymden motför vad som väntar dom.
För att inte framstå som helt dum i huvudet så vill jag klargöra att jag är en stolt, glad, förväntansfull, peppad och unnig vän som är så jävla glad att det finns ett liv i södern som kommer bli bäst för dom.
MEN.
Alla vänner kan ju inte vara såna vänner.
Någon måste ju vara den som inte kan styra sina känslor och bara vill lägga sig ner i fosterställning och lipa, skrika, böna och be på flygplatsen: ÅK INTE SNÄLLA STAAAANNAAAAAAAA HÄÄÄÄÄÄR JAG ÄLSKAR JU ER..............etc, etc.
Nåväl. *tar mig samman*
Stockholm är ju bara en blinkning bort.
Om några dagar ska jag bara vara den där vännen som är glad, unnig, peppad, stolt och nyfiken.
Fram tills dess...............................*sorgsen*, *förtvivlad*, *tom*.

XOXO /okontrollerbar_27åring

Bengan!

Jag hittade ett fantastiskt fragment från "vem vet mest".

Bengt, vad gör du?

& varför gör du det?

kul, kul, jättekul

Ida har varit här och hälsat på mig, det har varit mer än kul.
Det har varit megakul.
Physalis kom också förbi, det var också megakul.

Sommarlov

Just nu har jag det såhär bra och imorgon går jag på semester.
Living the dream.

treårskrönika

Idag är det tre år sen jag lämnade dig.
Det är det bästa beslut jag någonsin tagit.
Min moster sa en gång, när allting var kaos och jag fortfarande inte hade förstått vad som hänt: "du måste förlåta honom, annars slutar det aldrig göra ont".
"Du måste förlåta honom" ekade länge.
Vissa kanske måste det. Förlåta.
Förlåtelse är konstigt och komplicerat.
Förlåtelse är inte alltid rätt, det är inte alltid en premiss för att lämna situationer som aldrig kommer att kunna göras ogjorda.
Att inte förlåta betyder inte att man aldrig kan bli fri.
Jag har förlåtit migsjälv för att jag inte lämnade dig första gången du skrek, kastade och skrämde mig.
Jag har förlåtit migsjälv för att allt fick pågå så många år, men jag kommer aldrig att förlåta dig.

Vissa saker är fullständigt oförlåtliga

....& kommer alltid förbli.


Jag är fri nu.
Jag träffade någon som visade mig vad kärlek är.
Allting jag trodde om kärlek & allting jag fantiserade om i ungdomen blev sant.
En person som vördar mitt hjärta och ser allt.
Tänk att jag kunde ha så tur.
Tur i oturen.

Att åka buss, del 2

Åker en buss till Piteå måste en glatt åka tillbaka med den där förbannade bussen.
Carro skjutsade mig och hade förmodligen planerat att vara lite sen så jag slapp vänta på bussen, därav slapp jag oroa mig.
Obehagligt, men det visade sig ha god effekt.
Bussen var framme och jag fick ett eget säte. Yes.
Men då jag trodde, glad i hågen, att jag var sist så tänkte jag skippa den sedvanliga proceduren och började fiffla med väskan när jag hör; ÄR DET LEDIGT HÄR?
Skräcken.

Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer slappna av och tro att allting är fridoch fröjd innan bussen börjat rulla och kusten är klar.
Rookie-misstag som är helt oförlåtligt.

Att åka buss

Som ni trägna bloggföljare vet så är det inte ett stort intresse för mig att åka buss. Lokalt går det alldeles utmärkt men längre än så blir det lite av ett trauma.
När folk frågar varför har jag inget svar.
I fredags åkte jag mot Piteå med buss.
Hör och häpna.
Påstigning gick som smort, förutom lite oro över att min väska ska bli snodd där den ligger under bussen och skumpar.
Jag gjorde min ritual i vanlig ordning som går ut på följande:
1. Komma först in och hitta ett säte som är ledigt.
2. Ta fram: hörlurar, tygpåse, i bästa fall nackkudden (för bekvämligheten).
3. Sova räv, med en hörlur inne (den mot gången) och ett öra fritt så jag ska höra om någon mot förmodan frågar om det är ledigt. Såklart med tygväskan lite halvt på sätet bredvid så det inte ska vara lätt att sätta sig utan att "väcka" mig.
4. Småglutta smidigt (har en sjukt bra taktik) så jag ser de son kliver på och håller koll så det fortfarande finns platser kvar, jag går aldrig så långt att jag låter den sista passageraren bli obekväm om mitt säte är det enda kvar. I så fall är det bara att "vakna" och surrender.
5. Vara det enda sätet som är tomt och njuta av min bussresa med utsträckta ben.

Allt gick som en dans, tills vi nådde Byske och en hel klass med 10åribgar klev ombord. Jag hade tur och en jättesnäll kille satte sig bredvid med bälte och händerna på knäna, nyfiken över vad jag läste. Men för blyg dör att fråga. *lättad*
Tur hade jag dock inte med passagerarna bakom mig.
Dom har ju ingen kontroll över kroppen och konsekvensen av att dra i sätet framför påverkar den som sitter där.
Det skreks och var allmänt kaos, min mobil var död så jag kunde inte skärma av mig.
Katastrof.
Fullständig katastrof.