Dagen före nytt år

Lägesrapport:
Jobbar på att fylla den försvunna kaggen, har redan tryckt en kvarts tårta.
Iförd mina nya träningskläder, för självförtroendet.
Ses 2012, om ni känner igen mig!

Onsdag den 28/12

Idag har jag bara legat framför en brasa och samlat urin

att fundera

Jag har tänkt mycket under Jul.
Sådär bara legat som en gammal gumma på sofflocket och lekt med tankar.
Och så såg jag dokumentären om Bob Hund.
Den var väldigt bra, jag tyckte om den.
Men efteråt kände jag också:
Gud, alla dessa killar. Killar överallt som gör musik. Det skapas och det talas om detta konstnärsskap, så speciellt och magiskt. Vilket säkert är sanningen, men det händer ingenting i mig. Inget inspirerande och inget nytt under solen. Killar som skapar musik tillsammans med sina manliga medmusiker. Lite snark-känsla på det måste jag säga. zZzZzZzZzzZzZzZzzzZZZzzz.
Alla dessa killar.

Sen såg jag dokumentären om Foppa och kände ÅÅÅÅHHHHHHHH Foppa. Älska Foppa.
Konstigt, men jag antar att jag har högre förväntningar på musikvärlden än på hockeyvärlden.

Ungefär såhär snurrar mina tankar i ett ensligt torp någonstans utanför Piteå...

Min jul

Detta har hänt sen sist:

1. Jag har firat jul i vanlig ordning. Fått ett helt nytt spinning-kit, inklusive nya skor. Nu är det bara att vänta på att kroppen ska komma tillbaka så jag får inviga. *längtar*

3. Jag har varit jättefull. Full som en kastrull, aspackad, tankad, osv. osv.

Min eminenta hemvändar-comeback försvann någonstans mellan 23.00 & 00.00 när jag raglade fram på dansgolvet på Challange. När jag äntligen fick komma hem tyckte jag det var lämpligt att skicka lite sms:

"Är mjk full god julz!!! Hoppas du haft det fins Sb12."

"Öigget i sängen, gud yoghurt hur länge som helst att skriva!"

Proklamerar fortfarande att det borde finnas alkolås på sms-funktionen.

2. Jag har ramlat. Brutalt. Iklädd endast underkläder, vinterjacka och skor. Jag sa till min fulla vän (jag nämner inga namn) "TA DET NU LUGNT, DET ÄR JÄTTEHALKIGT!" och jag var så ansvarsfull och gick så moget och vuxet försiktigt tills jag såg rävspår i snön och blev så exhalterad att jag måste ha tappat kontrollen för en sekund. Alltid ska man straffas för att man för en liten liten liten stund känner lycka.

3. Jag har frossat. En gammal jul-klassiker. Men nu när jag inte har kvar min mage känns det som att jag har ett tomrum att fylla. Going swell.

4. Jag har blivit extremt utmobbad av Ebbe. Han kör med klassisk utfrysning och bully. Typ "Farmor, vad gör Jenny här? (Vi är alltså i mitt hem) Varför ska hon vara här? Jag vill inte det? Jag vill inte se henne" eller den gamla klassiska "Dumma Jenny. Jag tycker inte om att du är här. Sluta följa efter mig". OBS! Jag följer inte efter som en manisk faster. I'm playing it cool, låtsas som att jag inte bryr mig fast jag låser in mig och grinar på toaletten emellanåt och undrar hur allt jag byggt upp kunde raseras så snabbt när Carro kom hem från Stockholm. Måste ändra taktik, eller satsa mina kort på Inez.

PICAS:

Detta händer, as we speak.

Lyssnar på när mamma och Ebbe leker i sin "båt" medans jag samlar snor och diverse baciller.

Inte alls dumt, förutom sjukdomen.

Mina små rökhaggor en dimmig kväll i Luleå.

<3

Han jag älskar som hatar mig.

Men jag tänker att han kanske använder sig av den gamla klassiska:

"den man älskar agar man"

Troligt.

Tony Kurt Nilsson

Det här är min tuffa 90-talsbror.

Såklart är inte kortet taget i nutid, men det vore rätt häftigt om han fortfarande såg ut sådär.

Tänk er Tony. Kära älskade Tony.

Tony, med mittbena och skogshuggarskjorta fotografering till ära.

Tony, som brände runt med sin coola MT5a med tillhörande moppegäng.

Tony, med guldring i örat.

Tony, med in-your-face-attityd som bara en skolfotograf kan fånga.

Kära lilla Tony som blivit en gammal vis man.

Jag ska minnas detta ljuva 90-tal med varmt hjärta, denna era som så vackert har fångats i en och samma bild.

Det närmar sig..

Fortfarande död på insidan.
Hoppas att min hemfärd till Bertnäs imorgon kommer att fixa mig inför dopparedagen.
Annars sticker jag skallen i rödtjutet med min bästis under mellandagarna och firar vår 11åriga vänskap.

Ps. Jag inser att bilden jag postade i förra inlägget inte alls föreställde ett julbord. För vem fan har avokado i julmaten?
MVH //Ms. Konservativ

Julhelvete, vart är du?

Jag letar febrilt efter julstämning.
Eftersom den inte kommer självmant försöker jag tvinga fram den.
Jag har bakat pepparkakor.
Jag har blivit bjuden på julbord av Jens.
Jag har slagit in julklappar och medan jag gjorde det lyssnade jag på julmusik, drack julmust och tände ljus som doftade kanel.
Nothing.
Jag undrar om jag är död på insidan eller om det är åldern.
Den här mellanåldern som är så blek.
Jag hoppas på det senare aternativet.