Jag förkovras och omges av sjuka människor med droppställningen som livskamrat.
Jag ser hur sjukdomen äter upp kroppen och spottar ut det som inte längre finns kvar.
Drömmar som går förlorade, som skingras som aska i en millisekund.
Längtan efter barn de aldrig kommer att hålla om för det enda som omfamnar de späda kropparna är sjuka celler som äter och föder, äter och föder.
Förtvinade kroppar. Ögon som bara ser döden.
Jag gråter ibland, kroppen värker.
Hjärtat slår dubbla slag och fylls med svärta.
Jag har valt ett yrke fyllt av sorg.
Vissa dagar undrar jag hur jag överhuvudtaget ska orka med skiten.
Men hellre gråter jag en gång i veckan över de liv jag passerar förbi än att bli en avtrubbad sjuksköterska som stänger av för att klara av.
Det här är Kristians blogg. Han var med på SXSW i Texas och upplever det jag är blott en beskådare av.
Allt känns obehagligt nära.
Imorgon ska jag gå till Hematologen och tänka på honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar