Måndagsbarn

Ibland önskar jag att jag var född i Umeå så jag aldrig hade en längtan att komma därifrån, att komma hem.
Jag har haft så många splittrade somrar, en vecka här, en vecka där, kanske ofta känt att man borde vara precis där man inte är.
I år har jag lagt ner alla krav och förväntningar och otillräcklighetskänslor, men en längtan finns alltid kvar.
En längtan till där jag inte är.
Piteå är mitt hem, där har jag min familj.
Där hittar jag lugnet.
Jag älskar att komma hem.
Jag är väldigt hemmakär.
Jag älskar mamma, jag älskar pappa.
Jag älskar Tony, Ann, Ebbe och Inez.
Jag älskar mina mostrar, fastrar och min farmor.
Jag älskar dom fina vänner som är P som i Piteå.
Jag älskar Bertnäs (NEJ det är inget skämt), jag älskar skogen, jag älskar vattnet.
Jag älskar att cykla på natten och minnas allting som gjorde mig till den jag är.
Jag älskar minnen och nostalgi.
Jag älskar att bli barnet till mina föräldrar och lillasystern till min bror.
& så älskar jag Umeå.
För alla fina fina fina fina fina fina vänner som finns där.
Tänk om det vore en och samma stad, så enkelt det skulle bli.
Pimeå.
Det hörs ju bara på namnet att det vore en toppstad.