Jag har aldrig varit rädd för björnar.
Jag vet att dom finns, men jag bryr mig inte.
Jag har aldrig sett någon och jag känner ingen som har sett någon.
Däremot har det hänt något med mig sen jag träffade Jens.
Jag vet ingen familj som har större björn-skräck än Bomans.
Det pratas om det och det räds inför det.
Det smittas.
När jag skulle trotsa familjerädslan och cyklade upp till Ormberget för en joggingrunda så slutade det redan innan det började.
Jag cyklade hem i panik och grät, livrädd.
Smittad av björnskräcken.
Låt den inte ta dig för hädanefter ser ni mig bara springa efter asfalterade vägar med trasiga knän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar