Dallas, del 2

Det är lite märkligt hur läskig J.R Ewing är.
I förra avsnittet lämnade Sue-Ellen honom (just för att han är världens största gris), då kom Jock Ewing in på J.R:s kontor och sa;
"Fixa hem din kvinna nu. Gör vad som krävs."
Han följde rådet ordagrant, ringde upp Sue-Ellen och sa att om hon inte kommer hem innan middagen så ska han skicka två killar som ska skära ut barnet hon har i sin mage, sen ska hon bli socialt och ekonomiskt utfrusen i hela sitt liv.
Det är så man fixar hem SIN kvinna i Dallas.
*rädd*

Vill du vara me mä

Jag älskar dig, Puyol.
Du är så gullig, så bra på fotboll och ditt hår är ju obeskrivligt.
Jag älskar att du kan göra så mycket mål trots att du är back.
Jag älskar att du har valt din frisyr, det är liksom inget nonchalant "hej-jag-är-fotbollsspelare-och-jag-hinner-inte-klippa-mig-jag-hinner-bara-spela-fotboll"tjafs.
Den där luggen kommer inte till av nonchalans.

IML

JAG SAKNAR DIG BÄSTIS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Min relaton till Foppa-tofflan

Jag har en mörk och tung hemlighet.
JAG ÄLSKAR FOPPATOFFLOR!
Jag vill äga ett par.
Jag vill inte vara en crocs-tjej eller bli en crocs-familj men kan man verkligen utan att ljuga säga att den inte är den mest fantastiska sko någon har skapat?
Åhhhhhh kära foppa-toffla, du gifter dig så bra med min fot.
Jag älskar dig.
Förut i hemlighet, nu med stolthet och värdighet.

mitt livs ovärdigaste ögonblick, del 10

Jag hade en konstig period i mitt liv när jag somnade hela tiden.

Vart som helst, hur som helst.

Okej, turnébilen, där är det väl ändå oundvikligt.

Men är det inte ganska lätt att undvika att somna sittandes på en restaurang i Stockholm?

Värdighet!

lika som bär 3.0

Kanske buskis, men en sjukt rolig Lika som bär.

onsdagsunge, del 2

En gång för inte så längesen var jag i en hemsk relation.
Det var ett rent helvete, varje dag var jag rädd och bar på en klump i magen.
Tyvärr var det inte en gemensam destruktiv relation -I wish.
Jag bara stod och tog emot. Igen & igen & igen & igen.
Det är väldigt få som vet hela sanningen.
Kanske bara en person. Kanske två.
Av många anledningar, men mest för att jag skäms.
Att jag tillät det hända, att jag inte var starkare.
Men jag är förbannat less på att hålla käften.
För vad tjänar det till?
Det finns ingen att skydda, det är försent för förlåtelse.
Vissa saker är bara oförlåtliga, kanske rent av olagliga.
I brott som dessa så förblir man dock förloraren.
Varför?
1. För att man under 4 år lever i skräck och rädsla och ångest och när/om man tillslut orkar lämna skiten är man mindre än den minsta bäbimyran
2. Efteråt är det den utsatta personen som måste bearbeta, kämpa, slåss och komma över det man blivit utsatt för
En loose-loose-situation som jag brukar kalla det.
Ett riktigt jävla bottennapp.
Hade jag inte träffat en sån fantastisk människa efter detta som har ett hjärta av guld och som hellre skulle döden dö än att göra mig illa hade jag nog varit världens största manshatare i resten av mitt liv.