onsdagsunge, del 2

En gång för inte så längesen var jag i en hemsk relation.
Det var ett rent helvete, varje dag var jag rädd och bar på en klump i magen.
Tyvärr var det inte en gemensam destruktiv relation -I wish.
Jag bara stod och tog emot. Igen & igen & igen & igen.
Det är väldigt få som vet hela sanningen.
Kanske bara en person. Kanske två.
Av många anledningar, men mest för att jag skäms.
Att jag tillät det hända, att jag inte var starkare.
Men jag är förbannat less på att hålla käften.
För vad tjänar det till?
Det finns ingen att skydda, det är försent för förlåtelse.
Vissa saker är bara oförlåtliga, kanske rent av olagliga.
I brott som dessa så förblir man dock förloraren.
Varför?
1. För att man under 4 år lever i skräck och rädsla och ångest och när/om man tillslut orkar lämna skiten är man mindre än den minsta bäbimyran
2. Efteråt är det den utsatta personen som måste bearbeta, kämpa, slåss och komma över det man blivit utsatt för
En loose-loose-situation som jag brukar kalla det.
Ett riktigt jävla bottennapp.
Hade jag inte träffat en sån fantastisk människa efter detta som har ett hjärta av guld och som hellre skulle döden dö än att göra mig illa hade jag nog varit världens största manshatare i resten av mitt liv.