Nuckeln

Jag saknar nuckeln (mitt alldeles nykomponerade smeknamnet till CK & Nudeln, btw. Är själv ganska nöjd över det) så extremt mycket nu.
Det har varit så en ganska lång period och jag går och väntar på nått som aldrig kommer: att det ska gå över.
Det går fan inte över.
Det går i skov, ibland lever jag mitt liv som om inget någonsin varit annorlunda och ibland vet jag inte hur jag ska fungera utan dom.
Den värsta känslan av alla är när jag tänker att vi aldrig mer kommer bo i samma stad.
Den känslan är så jävla definitiv och äcklig.
Och kom inte här och säg att jag har fel.
En kan ju alltid hoppas.
Men jag vet hur det är och jag är en mogen kvinna som axlar den sorgen som en mogen kvinna; alltså förtränger.
Tänker att vi ses till helgen, imorgon, på repet, på lottas eller i soffan på Haga.
Don't pitty the fool, att leva i en lögn kan vara det enda sättet att orka med skiten.
Så kom inte här och döm min dumglada, ovetande verklighet, tack!!!!
Livet är förgängligt.
Men sluta då jag är inte alls dramatisk!
Jag är bara känslig.
Story of my life, ända sedan jag från fem års ålder pumpades med tyska hormoner.
Allt är Tysklands fel.