2012

Eftersom jag inte får träna på 3 månader så börjar jag ana hur det känns att närma sig galenskapen.
Kan tyckas konstigt att jag blev såhär med tanke på hur mitt liv sett ut men jag har insett att jag måste ta emot allt med öppna armar.
Jag kan inte längre identifiera mig med de som tränar för viktens skull, nu är det enda jag tänker på hur jag ska bygga upp muskulaturen runt knät så jag blir stabilare, hur jag kan utmana migsjälv med backintervaller och se efter hur många mil på cykel jag klarar innan jag spyr.
Min kropp är inte längre något jag måste förminska eller förändra.
Min kropp är ett redskap.
Min kropp är nu en sjukt mäktig manick som jag kan bygga och mästra.
Ps. Jag älskar köttiga lår, lår som man ser har cyklat flera hundra mil. Ds.
Jag vill prata om träning för att jag blir så peppad av att höra om andras mäktiga knep om hur dom utvecklas.
Särskilt med kvinnor.
Älska kvinnor.
Jag har varit stor som en boll och jag trodde aldrig för 7 år sen att jag skulle vara den jag är idag.
Jag är stolt över hur jag har omvandlat min relation till träning och jag är stolt över att jag har förändrat min skalle så pass mycket att jag vet att jag kan kämpa så jag går in i väggen för att jag är stark i kroppen.
Jag har en del av den där sport-skallen som förr varit så ogreppbar.
Jag är glad att jag går in på pressbyrån och frågar om de har någon jävligt bra träningstidning, inte nån skit-blaska om hur man går ner i vikt utan en seriös och informativ tidning som hjälper mig på min väg mot en halvmara
Så jag köper tidningen "runner's world" under träningsförbudet och längtar mig bort.
Sen inser jag att de även omfamnar anatomi så jag kan förena nytta med nöje!