Doom-dagen

Idag hände det.
Det ofattbara.
Det där som bara inte får hända.
Jag ramlade offentligt.
Mitt emellan Folkets hus och Bibblo tappade jag värdigheten 13.08 idag, torsdag den 3e november 2011.
Inte var det nog med att jag förnedrade mig så fullständigt, det var något utav det värsta jag upplevt i hela mitt liv.
Det hade varit en sak om jag hade en sån där vardaglig allmän grå känsla i kroppen, men icket.
Jag var så sprudlande glad, jag skrattade och fotade en bild på Jens när han promenerade med min Iphone som jag har fått av Ellen och ska vara jävligt försiktig med.
Så glad. Så ovetande.
Tills jag snubblade över en förhöjning i marken och fick smaka på en rejäl dos asfalt.
Mobilen flög, tiden stod stilla och för en sekund trodde jag att jag skulle klara mig med bara några snubblande steg.

Fysisk konsekvens: Skadad höft, förmodligen en lårkaka som tar så ont att jag trodde jag skulle färdas tillbaka i kryck-stadiet när jag inte kunde lyfta mitt högra ben.
Psykisk konsekvens: Fucked for life.

Jag skrattade och grät, om vartannat.
Det bästa är att min Iphone dels klarade kastet, men även att den lyckades fotografera 3 bilder under förloppet. Bilder kommer när jag förstår mig på telefonen.

Jag som trodde jag tagit mig ur Ovärdigheten.
And it just pulls me back in.
http://youtu.be/2D-tlsnk4fs